Det här är så mitt bidrag till uppgiften om hållbar utveckling.
Kristallkulan symboliserar jorden och eftersom man ser rakt igenom den, är jorden också just där vi befinner oss just nu. Var och en kan börja med sig själv. Jag tror på att värna om den lilla människan, sin egen personlighet till mångfald och om att öppna upp blicken för vad vi har! Där kan vi börja – hos oss själva.
Jag är alltså en 32-årig tjej som går konstskola på distans, mot Stockholm. Jag själv bor mitt i den vackra vildmarken i södra Norrland, södra delen av Arjeplogs kommun.
Mattias Klum som just nu driver ett projekt i Sverige, också med temat ”Hållbar utveckling”, har sedan länge varit en av mina idoler, kanske därför att han med är en känslomänniska och låter detta synas igenom såväl framträdanden som produktioner.
Genom konstskolan har vi nu en uppgift som handlar om att tolka ”hållbar utveckling” genom konsten. Jag har funderat mycket kring den här uppgiften och har format idén till den här tavlan utifrån mina egna tankar. Jag uppskattar naturen på ett sätt som kanske inte så många andra idag. Det verkar som att flertalet tror att vi måste likriktas, bosätta oss i stora städer och delta i ett ekorrhjul som snurrar allt fortare. Jag har valt att ställa mig utanför det här ekorrhjulet och vill hitta möjligheter här, därför att omgivningen och ron här som gör att man efter vad jag upplever kan se mer selektivt på tillvaron och känna större livskvalité. Det verkar också som att så många längtar dit, att få uppleva att leva sin dröm i samklang med naturen men att det bara är som en utopi. Det behöver inte vara så!
Jag är i mycket inspirerad utav många naturfolks sätt att tänka. Små enkla sanningar om de sanna värdena i livet som inte går att köpa! Vi har en stor möjlighet att själva påverka det liv vi lever och det liv vi vill leva.
Jag kan till exempel uppleva stor livskvalité av att leva och bo mitt i en underbar natur, ibland helt själv, ibland i samvaro med andra. Sitta vid en eld och bara ta in omgivningen eller åka skidor på skaren en vårdag när solen gnistrar i snökristallerna.
Jag hörde Mattias Klum på radion nyligen och tänkte att på något sätt vill jag väva in hans strävanden i min uppgift om hållbar utveckling till konstskolan, detta om att öppna ögonen för vad vi har och att det på något sätt inte är en ouppnåelig dröm som är förunnat få att få uppleva detta.
Jag hörde också Mattias Klum berätta om sin resa till ett buddistiskt tempel som han beskrev som en av de sista platserna på jorden där det fortfarande finns stillhet och ro…. Detta grep mig lite, för jag anade en liten antydan till uppgivenhet, som att det inte skulle få finnas kvar särskilt länge. Visst, Mattias har varit vida omkring och jag har förståelse för att negativa upplevelser kan bidra till att tänka så men jag vill bara inte acceptera att allt ska få fortsätta på en inslagen väg, den som samlar ihop allt till ett mekaniskt ekorrhjul….Jag vill hävda att det finns fler ställen där det finns stillhet och ro och jag vill tro att den stillheten och ron även i fortsättningen kan få sökas och finnas. Det handlar så mycket om egen inställning och om att börja med sig själv.
Jag minns ett par ordspråk,
- Människan är bara en del av livets väv. Allt hon gör med väven gör hon med sig själv
och
- Inte förrän det sista trädet huggits ner.
Inte förrän den sista floden blivit förgiftad.
Inte förrän den sista fisken har fångats.
Inte förrän då kommer du att märka att pengar inte går att äta.
Creeindianskt ordspråk
Till min målning har jag hämtat inspirationen från ett ställe som ligger ett par mil från där jag bor, vårt lilla ”Grand Canyon”. Gimegolts.
Mvh Laila Granström
) 65 x 54 cm. Har arbetat med oljefärg, från botten mer förtunnad med linolja. En målning som är svår att fotografera. På grund av de många ljusreflexerna på ytan har jag tagit några extra närbilder. De finns 
