Landet Kina håller på att genomgå en gigantisk samhällsomvandling och med detta förändras även konstscenen radikalt med konstnärer som söker nya vägar (www.kinaresor.se).

Genom olika perioder och dynastierna (en.wikipedia.org) har ändå den Kinesiska konsten med olika behållit unika uttryck in i våra dagar…

 

Kopia av vackert landskap efter Li Ch'eng på 1100-talet

Lång och stark konsttradition

 

Kinesisk målning är  en av de äldsta kvarlevande traditionerna i världen (en.wikipedia.org).

De första Kinesiska målningarna man hittat, på keramik från stenåldern, var snarare mönster än bilder. Först 403-221 f. Kr. började man avbilda sin omvärld  (NationalEncyklopedin, 2009).

Relativt opåverkad av omvärlden, har den kinesiska konsten en enastående särprägel bland världens högkulturer. Poesi, kalligrafi/sigillskärning och måleri räknas till de stora konstarterna. Skulptur har först under 1900-talet börjat räknas till en konstform. Tidigare betraktades skulpturer som ett hantverk och beställdes med få undantag av anonyma konsthantverkare. (Konsthantverket spelar dock en lika stor roll som arkitektur och bildkonst i Kina och till konsthantverk räknas keramik, bronsgjutning, jadeslipning, sidenvävning, lackarbeten samt sniderier i olika material)(NE) .

De kinesiska målningarna och kalligrafierna är ofta inte bundna till ett rum utan monteras på rullar, solfjädrar eller albumblad och tas fram vid särskilda tillfällen (NE). 

Gemensamt för all kinesisk bildkonst är att den har varit djupt förankrad i etik, religion, poesi och litteratur/kalligrafi (NE) .

 

 Se en video (ovan) som visar hur en kinesisk målning växer fram med hjälp av penslar gjorda av tuppfjädrar! 

Kalligrafi

 

Den kinesiska skriften har i över 2000 år betraktats som skön konst. Det krävs estetik och teknik för att behärska den kinesiska kalligrafin. En naturlig övergång mellan kalligrafi och måleri är att måla bambu i tusch, då bambuns olika delar liknar grunddragen för kalligrafisk skrift (NE).

De ”fyra skatterna” hos de skriftlärda är tusch, pensel, papper och rivsten. Tuschstången gnids i vatten mot rivstenen, så att den blir flytande. Kopior av ett kalligrafiskt konstverket av Wang Xizhi från 354 e. Kr. har tjänat som förebild för alla skriftlärda sedan 700-talet (NE)!

Två grundstilar

 

Den ena av två grundstilar, gongbi – den arbetsamma penseln, är långsam och detaljerad i utförandet. Den andra utförs med skrivkonstens spontanitet och kallas xieyi – att skriva ned tanken. Motiven följer ett tema i olika variationer och utformas med tanke på kontrastverkan mellan naturens motsatser, yin och yang. Sådana motsatser är exempelvis: tomhet / form, vått / torrt, stort / litet, likhet / olikhet, tjockt / smalt, nära / avlägset, högt / lågt, svart / vitt. Genom att kombinera motsatserna får bilderna rörelse och liv (NE).

De två grundstilarna beskrivs även som att Gong-bi är det noggranna sättet som kallas för ”hov-stilen” och att Shui-mo eller Xie-yi benämns som ”frihandsstilen” där shui betyder vatten och mo betyder tusch (en.wikipedia.org) .

Andlig tolkning

 

På 500-talet formulerade Xie He kontteorins sex grundprinciper. Den första och viktigaste var vital harmoni och livsrörelse – qiyun shengdong, en målning skulle vara en andlig tolkning av verkligheten. Varje penseldrag skulle vara en övergång till nästa, i ett flöde, tills helheten formats (NE).

Enligt traditionen var Wang Wei (699–759) den förste litteratimålaren – han gjorde inskriptioner på konstverken. Han var poet och konstnär. Jing Hao (ca 900–960) drog sig något senare tillbaka till bergen och författade en essä om konst i vilken han lägger tonvikt vid yttre likhet och inre verklighet. Wang Wei och Jing Hao blev senare ideal för senare tiders konstnärer. Guo Xi (ca 1020–90) skrev en essä av vikt som fortfarande citeras, om tuschets möjligheter till måleriska finesser (NE) .  

Från 1900-talet finns konstskolor

 

Traditionellt har undervisningen lärts ut från mästare till elev men på senare tid finns även konstskolor från slutet av 1900-talet. Vid avbildning av till exempel en blomma eller en fågel är det viktigaste att uppenbara blommans ”blommighet” eller fågelns ”fågelaktighet” istället för skapa rena avbildningar. Förr var man sparsam med färgeffekter eftersom man ansåg att tuschets gråskala kunde representera alla färger. Nu har man börjat använda mer färger genom västerländskt inflytande och kinesisk folkkonst (NE). Framme vid 2o00-talet har västerländska konststilar blivit populära i Kina (en.wikipedia.org) .

Nytänkande

 

Kulturrevolutionen inträffade 1966-1976 och konsten blev då till ett medel i kampen mot politiska mål! Amatörer uppmuntrades att skildra sin egen vardag och de som målade traditionellt trakasserades och konstnärer som exempelvis Pan Tianshou fick till och med sätta livet till! 1977 kom en kulturpolitisk rennäsans som återupptog det traditionella måleriet men protestgrupper bildades mot de dominerande äldre mästarna och 1980-talet räknas till ett av de mest experimentella och nyskapande i den Kinesiska konsthistorien…(NE).

Text: Laila Granström

Läs mer om Kina på Artsite: Ostindiefararen Götheborg och det kinesiska porslinet

(Källangivelse för NE – Nationalencyklopedin: http://www.ne.se.proxy.lib.ltu.se/artikel/224961)